Så var den då här. IPRED-lagen! Efter debatter, utredningar och x-antal spenderade miljoner från den amerikanska nöjesindustrins lobbygrupper är den ett faktum. Den kunde knappast ha trätt i kraft på ett mer symboliskt datum. Lagen i sig och hela argumentationen för densamma liknar nämligen ett enda stort aprilskämt. Problemet är bara att det är nöjesindustrin som lurar sig själva.
Innan någon nu får för sig något vill jag understryka att jag (min schweiziska bloggkollega har säkerligen en annan syn på saken) är helt för rätten att få betalt för sitt arbete. Artisten, filmskaparen, författaren eller vem det än må vara som har lagt ner tid, energi, själ och pengar i en produkt ska självklart få betalt när någon annan väljer att ta del av denna. Problemet är bara det att det tycks som om upphovsrätten och nöjesindustrins agerande i frågan inte har utvecklats sedan 60-talet.
Nedladdning är stöld och ingenting annat hör man från Antipiratbyrån och andra förespråkare för lagen. Må så vara, men det går inte att bortse från det faktum att äganderätten och tillgängligheten för musik, film och annat har tagit plats på tåget mot framtiden, medan nöjesindustrin står kvar och trampar på perrongen. Bara för att man har de ekonomiska och politiska musklerna att skrika högst betyder det inte att man har rätt eller att man kan stoppa en naturlig utveckling.
Idag kan konsumenter över hela världen få tag på exempelvis musik när de vill vart de än må befinna sig. Musikklippen på youtube har konkurerat ut blandbanden till för/efterfesten och gratistjänster som ex. Spotify gör det möjligt att lyssna på en skiva i vissa fall redan innan den släpps i handeln. När någon som lever i denna tillgänglighetens förlovade värld vill äga en fysisk vara i form av en skiva förväntas denne betala mellan ca. 150-200 kr. Visst, det handlar inte om några astronomiska summor, men steget mellan att ha all världens musik gratis, ett musklick bort, och att betala 200 kr för en cd-skiva känns tillräckligt stort för att slå tillbaka i ansiktet på skivindustrin. Förlängningen blir snarare att människor drar sig för att köpa skivan, vilket ju inte heller genererar några pengar till vare sig skivbolag eller artister. Visst är Istore mf bra alternativ, men tänk om industrin kunde lägga lika många miljoner på att ta fram nya liknande, kreativa, alternativ, anpassade till den rådande verkligheten, som man lagt ner på lobbyverksamhet för en lag. Och tänk vilka möjligheter som skulle öppna sig om man samarbetade och förde en dialog med konsumenterna istället för att som nu kriminalisera närmare halva svenska befolkningen!
/J. Nyström
- - - - - -
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera