Låt oss tala klarspråk om det som varit oundvikligt sedan mars 2007.

"Det började som en skakning på nedre däck, det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck..." Sällan har väl Mikael Wiehe varit så träffsäker i sin musikaliska gestaltning av politikens sköna skådespel. För omväxlings skull beskriver just dessa fraser inte ett kallt och cyniskt högerparti, som är mer brukligt i Wiehes fall. Det är istället den socialdemokratiska rörelsen som får sägas spela huvudrollen i den moderna sagan om Titanic, världens modernaste osänkbara skepp.

Idag är det 15 dagar kvar till riksdagsvalet. På 15 dagar hinner det hända mycket och facit får vi först på natten mot den 20 september. Dock blir det allt tydligare för var dag som går att det projekt, som skulle stavas Förnyelse och som påbörjades den där marsdagen 2007, totalt har havererat. Mona Sahlin fick ett förtroende baserat på ett löfte som hon inte har kunnat hålla. Det är dags att tala klarspråk om det som snart sagt varje svensk listat ut. Mona Sahlin är inte rätt person att leda vare sig den Socialdemokratiska rörelsen eller Sverige.

Hon inledde sitt ordförandeskap i det parti som var störst i Sverige. Hon kan komma att lämna samma post i ett parti som blivit ett i mängden. Med tal om förnyelse och öppet ledarskap började hon det arbete som vi ser frukten av idag. Ett arbete som lett till att landets största parti förvandlats till ett gäng ja-sägare som hamnat i ett samarbete som enbart är en belastning. Sahlin klarade av att tysta sina kritiker länge och väl, men nu börjar till och med det gamla gardets syrliga kommentarer att släppas igenom den Socialdemokratiska valmaskinens filter.  Dessutom blir det allt mer desperata tilltagen i valrörelsen ytterligare en bekräftelse på att något är väldigt fel i den socialdemokratiska rörelsen. Hade man trott på sin egen politik hade detta, på gränsen till pinsamt låga agerande, inte behövts.

Det fanns i början en tro på förändring, en tro som nu snarare har bytts ut mot regelrätt panik. Till och med Sahlins närmast krets har börjat inse vart åt det barkar och ser sig nu om efter alla stående möjligheter till diskret reträtt. Få högre medarbetare syns tillsammans med Sahlin vid offentliga utspel, opinionssiffrorna sjunker för var dag som går och ett av de största dragplåstren under valrörelsen packar väskorna och flyr, hals över huvud, till andra sidan Atlanten. För att återgå till Wiehes ord, "sen lämna råttorna skeppet för att söka sig mot land..."

Ser man till det rent politiska arbetet är det inte så märkligt att opinionssiffrorna för Mona Sahlin rasar. Hon har ägnat de gångna tre åren åt att smyga igenom en politik samtidigt som hon högt och ljudligt har kritiserat den Alliansregering som hon pinsamt många gånger har norpat sin politik från. Vi har sagt det förr, det är inte förnyelse det är feghet.

Inför valdagen går det inte att blunda för att Mona Sahlin är vårt lands tredje minst omtyckta partiledare. Den tredje minst omtyckta partiledaren leder det parti som fortfarande ser sig själva som det enda statsbärande partiet. Det är dags att öppna både ögon och ordbok. Förnyelse behövs och det är fort sett ur rörelsens perspektiv. Förnyelse innebär att man tänker om, tänker framtid och står upp för sina egna idéer och sin egen politik. Just detta behöver personen som leder oppositionsarbetet under de närmaste fyra åren tänka på från morgonen den 20 september.

Den personen kommer inte att heta Mona Sahlin.   

/J. Nyström

****