För första gången på 16 år har alltså en norsk regering lyckats bli omvald. Jens Stoltenberg och hans Arbeiderparti lyckades klara sig kvar vid makten och bildar, om inget oväntat händer, återigen regering tillsammans med Sosialistisk Venstre och Senterpartiet. Hur pass väl detta utfall går att jämföra eller applicera på svensk politik kan man diskutera, men vissa paralleller känns ändå relevanta.
Svenska Dagbladet skriver i sin analys att detta ger en fingervisning inför det svenska valet 2010 och att det kommer att fungera som inspirationskälla för de andra nordiska socialdemokratiska partierna. Bloggokrati skulle snarare vilja vända på resonemanget och påstå att den norska socialdemokratiska valsegern ger ny tändvätska åt den svenska borgerliga alliansen. Även om det är en socialdemokratisk politik som har segrat i vårt västra grannland så anser vi på Bloggokrati att Stoltenbergs regering har fler likheter med den sittande svenska regeringen än med sina socialdemokratiska kollegor i opposition.
Det som kanske starkast förenar den norska regeringen med den svenska är enigheten. Stoltenberg har lyckats med det som också Reinfeldt har lyckats med, nämligen att hålla en enad front i sin regering. Den norska borgerliga oppositionen däremot har inte klarat av av skapa en enighet under valrörelsen. Den kanske främsta anledningen till detta stavas Fremskrittspartiet. Det norska populistiska partiet, med hjärtefrågor snarlika de svenska Sverigedemokraterna, har i och med sin storlek varit en splittrande faktor i det borgerliga arbetet med att skapa en enad front mot Stoltenbergs regering. Fremskrittspartiet är, med sina 22,1% av rösterna, Norges näst största parti. I det här fallet, som i så många andra, är storleken av uppenbar betydelse. Ett parti av Fremskrittspartiets art är helt klart kontroversiell som samarbetspartner och dess storlek blev i det här fallet deras och hela den norska borgerlighetens fall. Ett parti i ex Sverigedemokraternas storlek, dvs runt 4%, är betydligt lättare att bortse ifrån och negligera än ett parti i samma storlek som de svenska Moderaterna. När de borgerliga partierna i Norge skulle definiera sin politik och sitt eventuella deltagande i en framtida borgerlig regering kunde man helt enkelt inte bortse från Fremskrittspartiet. Deras kontroversiella politik och deras karismatiska partiledare Siv Jensen blev uppenbarligen ett för tungt ok att bära för de andra borgerliga partierna.
En andra viktig faktor i jämförelsen mellan de nordiska grannarnas politiska vardag är trygghetsfaktorn. Det norska folket röstade efter devisen ”man vet vad man har men inte vad man får” och valde ett beprövat kort framför en okänd opposition. Detta talar också mer för att den nuvarande svenska regeringen skulle få förnyat förtroende framför att en, än så länge relativt diffus opposition, skulle föräras med regeringsmakten. Även om resultaten av väljarundersökningarna är lika differentierade som Kändisdjungeln är uselt så finns det en undersökning där trenden är extremt tydlig, nämligen den om vem svenska folket helst ser som statsminister. Reinfeldt leder i samtliga sådana undersökningar och har så gjort under snart tre år. I en undersökning, gjord av Demoskop, är Sahlin inte ens förstaval hos sina egna sympatisörer. Där är den förlorade dottern, Margot Wallström, etta och advokaten med deckarambitioner seglar in på en hedersam andraplats. Det säger väl det mesta, socialdemokratiska sympatisörer vill alltså inte ha sin egen partiledare som statsminister, varför skulle de då välja ett regeringsalternativ med henne som ledare?
Nej, den norska återvalda röd/gröna regeringen borde skänka huvudbry snarare än glädjefnatt till partistyrelsen på Sveavägen 58.
/J. Nyström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar